Team CC

Jean Mystic 'Mysan'

Ibland rusar minnena förbi och jag tänker på all tid med dig och ögonen fylls med tårar. Jag saknar dig så frukstansvärt mkt. Kommer aldrig ha ett sånt band till en häst igen - de va du och jag mot världen. Men en dag fick jag ta beslutet att stå ensam kvar. De va och är fortf de svåraste beslut jag nånsin behövt ta. Om de bara hade funnits ngt jag kunde gjort. Men jag blev stående utan ngt direkt val, glämmer aldrig veterinärens ord,

'Hon kommer tyvärr aldrig hålla för ngt annat än att gå som promenadhäst. Gå i hagen gör henne inget och att skrittas ngn gng ibland. Men mkt mer än så är jag rädd att hon inte håller för. Jag säger inte åt dig va du ska göra, men du känner henne bäst så jag tror du förstår alternativet'

Där stod jag, vid sidan av min bästa vän och hörde hur veterinären, med lite finare ord sa att min häst ska dö.
Jag fattade beslutet omedelbart, inombords. Helt förvånande faktiskt. Jag visste att livet som promenadhäst inte va ngt som skulle göra henne lycklig, hade vart djurplågeri att behålla en sån levnadsglad och energisk häst och bara ha henne i hagen. Jag såg hur hon förvandlats dom 3,5 mån som hon fått vila, såg hur olycklig hon kunde se ut ibland när jag satt i skolan och tittade ut och såg henne gå där, dag in och dag ut.

2 veckor fick vi att ta farväl, hon gick på ganska starka smärtstillande så hon inte behövde känna ngt och helt plötsligt fanns där min underbart goa häst som varje gng hon fick syn på mig kom i gull galopp genom hagen och gnäggade. Hon som varje natt som jag sov hos henne la sig ner bredvid mig med sitt stora bruna huvudet i mitt knä och slöt ögonen. Aldrig har jag upplevt en sån känsla med en häst och kommer nog aldrig göra heller.

2 veckor fick vi att ta farväl, jag tog vara på varje sekund med henne dom veckorna, va knappt i skolan ens, mest va jag bara hos henne, sat ute i hagen och bara tittade på henne. Sov hos henne så gott som varje natt.

Den 25e nov kom alldeles för snabbt. De hade hunnit komma snö, som du älskade så mkt. Spenderade flera timmar med att rykta dig den morgonen. 13.08 kom lastbilen. De va först när jag såg bilen komma som jag verkligen förstod, nu är de dags. Han va så himla ödmjuk och go med henne. Hälsade på henne i stallet, berättade vilken fin häst jag hade men de visste jag väl redan, världens finaste häst och där kom han, han som skulle ta henne ifrån mig. Vi fick lite tid ensamma ute på gården för hon vart orolig, som om att hon med ens förstod va som skulle hända och självklart tror jag hon visste de. Vi stod på baksidan av stallet och och hon mumsade i sig ur hinken som va full med berfor, havre, äpplen och morötter. Han frågade om jag va redo. Redo? Va är de för fråga egentligen i en sån situation? Jag nickade lite lätt, rösten bar knappt men jag sa 'jag älskar dig' en sista gng och pussade henne på mulen. Sen kom skottet, samtidigt skrek jag för allt jag va värd, kastade grimskaftet och rusade in i armarna på pappa, sa åt honom att ta tillbaka henne men självklart kunde han ju inte de, de visste jag ju. Jag gick tillbaka till henne, satte mig vid sidan och strök henne över halsen, hon va fortf varm och de ryckte fortf lite lätt i benen på henne. Jag frågade honom om han verkligen kunde säga att hon är borta nu, hur vet vi de? Han sa åt mig att kolla på hennes ögon, och jag vet inte hur många av er som har tänkt på de tidigare hur hästögon verkligen ser ut, jag hade inte de iaf, jag trodde jag hade. Jag tittade och såg med ens att hon inte va kvar, ögonen va helt tomma.

De är 5½ år sen nu sen jag förlorade henne, min första egna häst men än idag gör de så frukstansvärt ont ibland när jag tänker på henne. Saknade efter henne försvinner nog aldrig.


1996.04.18 - 2004.11.25


















Vila i frid min prinsessa, evigt saknad  ♥